Antirasistiska Filmdagar Norra Skåne

I november och december 2021 genomförde Antidiskrimineringsbyrån Norra Skåne de allra första Antirasistiska Filmdagarna – ARF – utanför Helsingborg. Under en turné runt Båstad, Landskrona, Örkelljunga, Klippan, Ängelholm och Höganäs bjöd vi in gymnasieskolorna till en filmvisning och föreläsning på respektive ort.

I samband med visningarna intervjuade vi talarna och vad de berättade kan du läsa om här nedan. Men redan innan vi gav oss ut på vägarna, berättade Jenny Mörck som var med och drog igång ARF i Helsingborg och Pomme J Corvellec, ADB’s jurist och initiativtagare till ARF Norra Skåne, om varför de tycker ARF är så viktigt.

Foto och intervjuer: Sarah Perfekt

Jenny Mörk var projektledare för ARF i Helsingborg 2013 – 2020. Hon berättar om projektets resa och vad ARF egentligen är:

”Vi plockade upp ARF som koncept från Malmö. Då fanns inget liknande i Helsingborg, men det hade fungerat bra i Malmö och vi ville testa det. 

Första året var 2013. Då hade man tre visningar på kvällstid. Sedan dess har det gått från några få visningar till att vi haft ett tiotal visningar per år för gymnasieklasser. I början fick vi jaga folk men efter ett par år var det så etablerat att när platserna släpptes tog flera av dem slut redan samma dag. Lärarna började återkomma och hörde av sig månader i förväg för att fråga när vi skulle ha filmdagarna – sådant är kul. 

Gör man saker för att förändra måste man tro på att det kommer påverka positivt, ha en övertygelse. Kan ARF så frön till förändring hos några människor är det bra och det vågar jag påstå att det gör. ARF fyller sitt syfte genom att väcka tankar, funderingar och diskussioner, väcka insikter och förståelse.  

Arbetet är inte bara förebyggande utan petar också hål på utanförskapande filterbubblor och polariserande uppfattningar. Det handlar om att nyansera och visa andra samhällsperspektiv.  

Vissa ungdomar kan ha en världsbild och så ger vi en annan bild som de kanske inte fått från annat håll – och det är viktigt. 

I det optimala scenariot är ARF en mötesplats där ungdomar som aldrig tidigare träffas får sitta i samma rum, dela en film och exponeras för samma upplevelse. Efteråt har vi ett samtal där de kan utbyta erfarenheter och lära av varandra, filmen och samtalen. I ett samhälle som är allt mer heterogent med ökande klyftor handlar det om att skapa tillit till och förståelse för varandra.” 

Pomme J-Corvellec är jurist på Antidiskrimineringsbyrån Norra Skåne. Hon var med och la grunderna till att förverkliga idén om att ta Antirasistiska Filmdagar på turné i fler skånska kommuner.

”Antidiskrimineringsbyrån verkar för att förebygga och motverka diskriminering. Det gör vi genom att ge råd och stöd till personer som utsatts för diskriminering men vi arbetar även förebyggande och utbildar samt opinionsbildar kring frågor om diskriminering och mänskliga rättigheter.

Som jurist blir jag oftast involverad i frågor om diskriminering efter det att diskrimineringen redan har skett. Då är det på många sätt redan försent. En rättsprocessen kan i bästa fall ålägga ansvar och ge upprättelse för någon som har kränkts, den kan inte ta bort att diskriminering redan har skett.

Att genomföra ARF är att förebygga det och närma sig stora och viktiga ämnen så som mänskliga rättigheter, rasism, diskriminering och orättivsa genom film och samtal för att främja ett öppnare och mer tolerant klimat.

Idén om ARF Norra Skåne var från början en fråga om att sprida kunskapen om vår verksamhet bredare, eftersom vi ser att de flesta av våra ärenden kommer från Helsingborg trots att vi finns till för hela norra Skåne. Vi tror att det delvis beror på att personer som bor i andra delar av Skåne inte vet om att vi finns.

Det ingår i gymnasieskolans läroplan att utbilda elever i Mänskliga rättigheter och diskrimineringsrätt vilket vi är experter på, och jag tycker det är ett drömscenario om vi kan har ett så stort utbyte av varandra som möjligt här i Norra Skåne.

Jag kan lätt tänka mig att suget efter tankeväckande film och givande samtal ser likadant ut i resten av norra Skåne som det gör i Helsingborg där ARF är superuppskattat.

Min dröm är att så småningom alla som går i gymnasiet i norra Skåne regelbundet får möjlighet att gå och se bra och viktig film samt få delta i rum där viktiga och stora ämnen fångas upp.”

Första stoppet på turen var vi i Örkelljunga. Där föreläste Parisa Lashgari från Hassela Skåne efter filmen Rocks av Sarah Gavron.

”Samtal mot fördomar tror jag är viktigt. Där kan man lyfta förutfattade meningar och slå hål på dem. Fördomar som barn och unga har kommer från ingenstans och därför behöver vi bra vuxna förebilder i samhället. Ansvaret för det vilar hos oss som inte längre är barn. Med det menar jag att vi ska se över vilka fördomar vi själva har, hur vi uttrycker oss och agerar för att trygga ungdomars uppväxtmiljö.

Vi lever alla i olika verkligheter och det är viktigt att få ta del av och höra om hur andra har det. Är man för mycket i sin egen bubbla blir det lätt som att det man inte ser inte finns. Därför är kunskap om andras levnadsförhållanden jätteviktigt. Ju större skyddsnät en har desto mindre är en öppen för att se andra ställen där det fortfarande brinner, just för att det är lugnt och tryggt där en själv är. Så låt samtalet om fördomar fortsätta så att vi kan spräcka hål på bubblorna de skapar.” Parisa Lashgari

Efter Antirasistiska Filmdagar besökt Örkelljunga for vi till Landskrona. Där föreläste journalisten och författaren Görrel Espelund för elever från Öresundsgymnasiet efter att de fått se den starka filmen Till min dotter av Waad al – Keteab. Görrel återkom senare under turnén till Ängelholm där hon pratade efter filmen Judas and the black Messiah.

”Rent journalistiskt har jag alltid tyckt bäst om att vara i fält, träffa människor och att beskriva händelser, historier och förlopp. Journalistik är ofta inte felaktig men den ger bara en liten del av bilden. Det jag tycker är roligt är att tala om andra delar, nyanser och infallsvinklar än de som är mest uppenbara. 

Jag har skrivit om utveckling och kvinnors roll, skildrat orättvisor, snedfördelningar och jämställdhet i världen. Det kan låta pretentiöst men genom att berätta människors berättelser kan jag vara deras röst ut i världen. En del av det berättandet är att hålla föredrag. I det direkta mötet under en föreläsning blir berättelsen mer personlig och får ett annat värde.

Jag ser att toleransen i samhället minskar och att debatten vrids åt ett håll som jag inte tycker är konstruktivt eller kreativt om vi ska skapa ett samhälle där alla får plats och har samma värde. Jag har levt i i postapartheid Sydafrika i många år och jag vet vad priset för ett samhälle som skapar grupper och olika kategorier av människor är: Rädsla, fruktan, hat och intolerans. Det är en lång väg att ta sig bort från den sortens strukturer och därför är det viktigt att prata om den här skeva bilden som uppstår när vi kategoriserar människor. Det gör jag bl a genom att försöka nyansera de generella bilder vi har. Jag pratar också om hur det är att vara vit och leva i ett minoritetssamhälle och att hitta sin identitet som minoritet – även om man är en privilegierad sådan. Det här med att söka sin identitet är något som alla grupper gör och funderar över. Vilka skyldigheter man har, vilket ansvar och vilket arv man ska ta ställning till. 

Personerna i publiken här var inte ens födda under apartheid. Men det är ändå oerhört viktigt att berätta om sådant här, för i samtida exempel vet vi inte resultatet av den politik som är eller planeras föras. Då kan vi titta tillbaka och se – hur gick det för det här samhället? Ibland säger man att av historan kan vi endast lära oss att vi inte lär oss något av den. Men jag tror att vi kan dra lärdom av hur det sett ut och sedan applicera det på vårt eget samhälle och vår egen kultur – annars blir vi historielösa. Och utan historia har vi inget arv och utan arvet har vi inget att förhålla oss till. Då kan vi heller inte utvecklas eller gå framåt. Vi har alla en historia även om den inte alltid är så snygg. Men om vi inte förhåller oss till den kan vi heller aldrig rätta till de problemen eller misstag som har begåtts.”

Görrel Espelund, journalist och författare

I slutet av november kom Antirasistiska Filmdagar till Båstad. Efter filmen Moonlight höll samhällsläraren, grafikern aktivisten Olof Kjölstad en annorlunda föreläsning som korsade performance med fakta.

”Jag arbetar som dataspelsutvecklare och har sedan jag länge varit politiskt och ideellt aktiv. Men jag är också utbildad samhälls- och historielärare. Tidigare arbetade jag som tidningsgrafiker och redigerare och det har väckt frågor hos mig som kretsar kring vilka bilder och historier vi väljer att berätta och hur vi lyfter fram dem. Vilkas berättelser är det egentligen som kommer med och vilka glöms bort i mediala sammanhang?

Det finns en tendens till att vilja etikettera människor. När vi försöker gå utanför boxen väljer vi vem vi lyfter in för att representera något som exempelvis HBTQ och plötsligt företräder den där personen en hel grupp även om den bara är en helt vanlig människa. Frågan är vems berättelse det blir då. Varje människa väljer att föra fram sin story på ett sätt baserat på sina erfarenheter varje gång den berättar något. Då kan man ställa sig frågan om någons berättelse är mer korrekt än någon annans?

Helt färdiga med att utforska de här ämnena blir vi aldrig. Men med övning kan vi själva lära oss den normkritiska grunden och vända frågan mot oss själva: Vad är det som gör att jag reagerar på någonting? Är det för att det är ovant eller är det för att det är något som inte stämmer överens med vad jag lärt mig? Att få definiera sig själv är en rättighet vi måste ge till varje människa att grå göra och samtidigt får vi lära oss att inte definiera så mycket på förhand. Vi måste låta människor ge sin berättelse. Annars hamnar vi lätt i situationerna av att vi har förväntningar på människors beteende utifrån exempelvis yttre attribut och utseenden, etiketterar och sätter personen i ett fack där den riskerar att fastna.”

Olof Kjölstad, lärare och grafiker

 När turen kom till Klippan visade vi återigen Rocks, denna gång i Folkets Hus. Efteråt samtalade konstnären Areej Almansory med eleverna om fördomar, identitet och konstnärsskap. Areej återkom senare till Tivolihuset i Höganäs där hon bl a gjorde en performance efter filmen Sameblod.

”Bakom varje konstnärsskap idag finns en tanke – det handlar inte om att bara måla med fina färger och skapa dekoration. I mitt eget arbete berör jag mest frågor som kretsar kring diskriminering, identitet och rasism eftersom det är sånt jag själv har blivit utsatt för. Det är starka ämnen som politikerna använder för att få makt och förtrycka människor de inte tycker om. Jag är vad de kallar nysvensk och därför måste jag visa min identitet som svensk. Och det gör jag i mitt konstnärskap. 

I många sammanhang har jag blivit mobbad för min slöja. Det kan ha varit på exempelvis en utställning eller vernissage med en samling andra konstnärer. Om och om igen lyftes begreppet om att slöjan är förtryck – jag såg det i deras ögon när de tittade på mig. Som konstnär med frihet tänkte jag ”Hur kan jag bearbeta denna känslan? Hur bevisar jag att jag inte är förtryckt?” 

Jag tog av mig slöjan utan problem eller negativa reaktioner från min kultur eller min familj. Den som vill ta av den ska kunna ta av den och ta på den utan att någon bryr sig – det är frihet. Oavsett om det handlar om att ta av eller på något så blir det förtryck först när man är tvingad till det ena eller det andra. 

 Jag kommer ta på den igen och använda den i mina utställningar när jag vill visa mig. Som konstnär tycker jag om slöjan – den ger mig identitet.

Det är viktigt att möta tonåringar och prata om sådant här för det är i den åldern som en börjar förstå hur vuxna tänker samtidigt som de själva snart är vuxna. Det är jättebra att det finns plattformar för att prata om sådant här, för det är de unga som kan tänka annorlunda i framtiden. Jag visar mitt konstnärsskap genom föreläsningar och kan göra något av det som kanske inte någon annan kan. Samhället behöver konst, fotografi, berättelser. Det är vi som lyfter det här.”

Areej Almansory, konstnär

Vi tackar alla som var med på Antirasistiska Filmdagars premiärtur i Norra Skåne. På återseende!