Enkelt beskrivet handlar diskriminering om att någon blir orättvist behandlad och inte ha lika rättigheter som någon annan i skolan, på jobbet, i bostadskön, i affären, i sjukvården eller någon annanstans p g a t ex ålder eller etnisk tillhörighet.

Men vad som ryms inom begreppet diskriminering är inte alltid så tydligt. Många gånger tänker en kanske inte ens på att normer, värderingar och föreställningar om människor på individ- eller gruppnivå är sådant som skapar grogrunder för orättvisor.

Det finns flera sorters diskriminering. Till exempel kan det handla om en sorts stress upplevd av en utsatt person som tillhör en minoritetsgrupp. Stressen beror på att personen utsätts för andra personers diskriminering som kommer ur föreställningar, stereotypa uppfattningar och kränkningar som föds utifrån normer. Detta kallas minoritetsstress.

Diskriminering kan också handla om nedvärderande handlingar, ord eller förhållningssätt som inte sällan sminkas över och istället kallas humor, skämt eller ”komplimang”. Dessa handlingar kan räknas – medvetet eller omedvetet – som norm eller jargong i vissa sammanhang, men innebär nedvärdering eller ett hot för den som blir utsatt.

I Sverige finns en diskrimineringslag som baseras på sju diskrimineringsgrunder*. Denna lagen är väldigt viktig och nödvändig i arbetet för att alla ska ha samma rätt till rättvisa och jämlikhet. Men all orättvis behandling klassas inte som diskriminering enligt den. För att det ska vara diskriminering i lagens meningen måste det finnas ett samband med någon av de sju diskrimineringsgrunderna.

Det finns dessutom områden i samhällsfunktionerna som inte faller under diskrimineringslagen t. ex. polisen. Det innebär att en polis faktiskt kan agera diskriminerande utan att det går att upprätta rättvisa i efterhand.

För att kunna förebygga, få syn på och åtgärda diskriminering måste man kunna identifiera det. Det innebär bland annat att skaffa sig kunskap om det och bli uppmärksam på sin egen inställning till andra. Eftersom diskriminering existerar nästan överallt i samhället, är det viktigt att alla får en dos av det och att samtalet kring det hålls vid liv så att diskriminering inte kan få fäste.

ADB Norra Skåne har mailat diskrimineringsombuds-mannen Lars Arrhenius för att låta honom berätta mer om diskriminering för dig som vill veta mer.

Han menar att arbetet mot diskriminering ytterst handlar om att undanröja olika former av hinder för allas tillgång till lika rättigheter och möjligheter: från lagstiftning ner till gräsrotsnivå där vi alla kan ställa oss frågan om vi har föreställningar om varandra som leder till kränkande eller diskriminerande bemötande.

Hej Lars. Skulle du vilja berätta lite om vem du är och vad du arbetar med? Jag är Sveriges diskrimineringsombudsman och chef för den myndighet som enligt lag har uppdraget att motverka och förebygga diskriminering i Sverige.

Diskrimineringsombudsman Lars Arrhenius. Fotograf: Thomas Gunnarsson. Bild från do.se.

Om man ser på diskriminering utöver lagens definition, hur skulle du beskriva det då? Diskriminering är enkelt uttryckt om någon blir sämre behandlad än någon annan och det har samband med till exempel kön eller en viss hudfärg. Det kan handla om föreställningar om en viss grupp hos den som diskriminerar och att dessa föreställningar får styra behandlingen av en individ. För mig handlar arbetet mot diskriminering ytterst om att undanröja olika former av hinder för allas tillgång till lika rättigheter och möjligheter.

Kan du nämna några gråzoner där diskriminering kan förekomma i samhället och ge exempel på hur det kan ta sig uttryck? Vi vet att diskriminering förekommer inom alla samhällsområden och att det är ett utbrett samhällsproblem. Vi vet också att det är långt fler som upplever diskriminering än som faktiskt anmäler det. Men det kan också vara svårt att påvisa att det i en specifik situation har varit fråga om diskriminering. Ta åldersdiskriminering i arbetslivet som exempel. Det talas mycket om att det finns en omfattande ålderism i vårt samhälle och studier på en aggregerad nivå pekar mot att arbetssökande redan från 40-årsåldern i högre utsträckning sållas bort och att det därmed blir svårare att bli kallad till intervju. Men i de enskilda fallen är det ofta så att den arbetssökande och arbetsgivaren/rekryteraren har helt olika uppfattning om vad som har varit skälet till att den enskilde sökande har valts bort.  På bostadsmarknaden, särskilt på hyresbostadsmarknaden, där vi vet att det är svårare för vissa grupper att få tag i en bostad, är problemet att det ofta brister i insynen på vilka kriterier som ligger till grund för tilldelning av hyresbostäder. Det är alltså svårt för den enskilde att påvisa att det har varit diskriminering som har legat till grund för att hen har blivit bortvald.