I en demokrati låter staten sig granskas!

– I en diktatur skyddar den sig mot civilsamhällets vakande öga.

Efter att ha tagit juristexamen 2016 flyttade jag till Egypten. Strax innan min flytt försvann en italiensk student som var i Kairo för att göra efterforskningar till sin doktorsavhandling. Han skrev om något så till synes harmlöst som kioskägares arbetsrättsliga villkor. En dag tog Mukhabarat, säkerhetspolisen, honom på öppen gata och en kort tid senare hittades han död på en annan plats i staden. Myndigheterna uppgav att han dött i en bilolycka men oberoende läkarundersökningar visade att han hade torterats till döds.

Anledningen till att han blev tagen är, mig veterligen, fortfarande oklart. Troligast är att det berodde på frågor han ställt till individer som en del av sin research. Det fanns även rykten om att det berodde på hans privata engagemang för HBTQ+-frågor.
Detta var första gången en internationell person gick ett sådant öde till mötes. För egyptiska medborgare är det emellertid någonting som händer med sådan systematisk regelbundenhet att det till och med finns en term för det – “personer som gömts bakom solen”.

Jag kom till Kairo för att studera språk och engagera mig som jurist för en icke-statlig organisation som arbetade för grundläggande mänskliga rättigheter. Icke-statliga organisationer är förbjudna i Egypten och det finns personer som vittnar om att militären gått in och öppnat eld under möten, bland annat mot ett som hållits för att motverka kvinnlig könsstympning i landet.

Religiösa samfund har emellertid fortfarande en särställning i Egypten varför många organisationer kan kringgå förbudet mot icke-statliga organisationer genom att i stället arbeta under kyrkans flagg. Så var även fallet för den organisation jag arbetade för. Bland det första vi blev informerade om när vi började var säkerhetsläget; hur vi inte fick skriva någonting om varken organisationen eller om politiska frågor på sociala medier (inte ens politiska frågor i våra egna hemländer); hur vi inte fick berätta var vi arbetade eller vilka frågor vi arbetade med; hur vi var tvungna att ständigt tänka oss för hur vi uttryckte oss inte bara i text utan även över telefon då organisationens telefoner med all säkerhet – och våra privata telefoner med största sannolikhet – var avlyssnade. Flera personer jag känner som arbetade inom icke-statliga organisationer blev hastigt tvungna att lämna landet då de dragit på sig uppmärksamhet av Mukhabarat. De hade möjligheten att lämna landet, de var internationella medborgare. Egyptiska medborgare, eller personer som flytt dit, har inte samma möjligheter.

I samband med att jag skriver den här texten går jag även in på LinkedIn och raderar information så att det inte går att utläsa vilken organisation det var jag arbetade för. Detta gör jag för att jag är rädd. Inte längre för min egen del, utan för alla de människor som fortfarande arbetar där och de människor denna organisation försöker hjälpa. Människor som i mångt och mycket är totalt rättslösa.

Det finns en psykologisk term som heter moralisk stress. Det är när en person tvingas utföra saker som går emot deras personliga moral och värderingar. Detta var något jag i allra högsta grad drabbades av när jag arbetade i Egypten. Samtidigt ska jag inte sticka under stol med att jag var rädd, jag är fortfarande rädd. Därför sa jag heller inget om någonting. Jag sa aldrig ifrån. Men det tärde på mig. Rädslan, den moraliska stressen och de enormt hemska livsöden jag fick ta del av när jag arbetade i Egypten gjorde att jag inte kunde bo kvar där i mer än i ett och ett halvt år. När jag nu ser vad som händer här hemma i trygga Sverige blir jag rädd igen. När folkvalda politiker vill urholka rättssäkerheten och kapa bidragen till civilsamhällesorganisationer som granskar och ifrågasätter statsmakten. När samma folkvalda politiker finansierar trollfabriker för att påverka valet – då blir jag rädd.

Liknande tendenser som vi nu ser i Sverige är något vi under de senaste åren även har sett skölja över många andra europeiska länder. Det kanske mest tydliga exemplet är Victor Orbáns Ungern där icke-statliga organisationer skattesanktioneras och organisationer som får bidrag från utlandet registreras som ”utländska agenter”, där ungerska medborgare häktas och utländska medborgare deporteras om de hjälper någon av dessa organisationer.

Det är lätt att tro att de mänskliga rättigheterna i Sverige är skyddade, att vi kan tumma lite grann på rättssäkerheten utan det gör något. Det kan väl inte påverka så mycket, eller!?

Jo, det kan det. Psykologiska studier som utförts på personer som varit ansvariga för att verkställa folkmord under bland annat andra världskriget visar att dessa individer inte alls var några bestialiska monster i total avsaknad av moralisk kompass. De var helt vanliga människor som du och jag. De led inte av några empatistörningar eller psykiska sjukdomar som gjorde dem särskilt kapabla att utföra dessa brott mot själva fundamentet av vår mänsklighet. Det som i stället gjorde att helt vanliga människor utförde brott som de endast några år tidigare hade sett som fullständigt otänkbara var en socialpolitisk normaliseringsprocess där våldskapitalet gradvis höjdes.¹ Från att ha utpekat en särskild grupp av människor som ett hot gick samhället (och människorna i det) till att beslagta deras tillgångar och därefter till att aktivt försöka utrota dem. En snabb titt i historieboken visar att denna normaliseringsprocess dessutom går förvånansvärt – och skrämmande – snabbt!

Nu är alltså inte tiden för svenska civilsamhällesorganisationer att vara rädda och tysta, tiden då vi kommer att tvingas att vara det är förvisso nära förestående men den är ännu inte här. Det är nu vi måste höja våra röster i hopp om att förhindra en utveckling likt den i Egypten och Ungern.

Av: Jannie Lehman – Jurist och verksamhetsansvarig på ADB Norra Skåne.

¹ Harald Welzer, Gärningsmän. Hur helt vanliga människor blir massmördare.